Hattans vad trevligt!

Ojoj, vad tiden går!!!

Hattkursen är avklarad och den är jag sååå nöjd med! Jag önskade att förra helgen hade varit flera månader lång...

Som om jag skulle behöva ett intresse till...men jag kan inte värja mig! Innan kursen så visste jag ju inte riktigt hur kul det skulle vara, även om jag anade...men efter första kvällen på onsdagen när vi var där och jag misstänkte att jag skulle bli tänd, så tänkte jag att vad sjutton ska man göra sedan? För att sy och tillverka hattar kräver ju en del verktyg och material som man inte direkt kan köpa på stan hur som helst...och att gå en kurs utan att använda kunskaperna efteråt kan ju vara lätt meningslöst, typ...

Men det är så mycket flyt i mitt liv nu! :-)

Den underbara modisten som höll i kursen har "öppet hus" i sin ateljé en kväll i veckan (ja nästan) där man kan sy hattar och använda hennes stockar och få köpa material och fråga! Och alltså lära sig ännu mer! Jag var där redan i tisdags, pang bom, lite på kanske, men...Och dessutom bjuds det på en smarrig kaka varje gång!

Jag har tusen och åter tusen idéer i mitt huvud, gäller bara få ut de i fingrarna nu! Bild på mina två första ska komma så småningom.

Så bortsett från hattandet (jamen vad ska man göra, är lite indoktrinerad av yngste sonens ordvrängeri, så...)till och från ateljén så har jag jobbat, sovit och gympat.

Lekt moraltant på t-banan också en eftermiddag på väg hem från jobbet. Skulle bara åka en hållplats och när jag kliver på så ser jag en ung tjej (fjortis?) sitta på tvärs över sätena, med ryggen mot väggen/fönstret och sina mockastövelklädda fötter uppe på sätet. Jag kunde inte hejda mig utan gick fram och frågade varför hon satt med fötterna på sätet?

Hon tittar upp på mig utan att se på mig...och svarar: För att jag vill det... (Jag slåss inte men jag lovar, hade nästan kunnat lappa till henne...)Varpå jag svarar att sätet blir smutsigt och att folk kan få sina kläder smutsiga. Hon suckar och säger att så synd för de då...

Inte en ansats att lyfta bort fötterna, så jag står kvar och bara tittar på henne en lång stund innan jag säger att jag tycker hon ska ta ner fötterna. Och med en snigels hastighet så för hon till slut undan de så de hamnar strax utanför sätet men fortfarande i luften...

Strax vid nästa station avslutar jag med att hon faktiskt inte är ensam om att åka t-bana och att man inte kan uppföra sig hursomhelst. Hon bevärdigar mig inte med en blick när jag kliver av, men i alla fall så länge jag kan se henne är fötterna kvar i luften.

Jag tycker egentligen att fler ska säga till, för om ingen gör det så kan de ju aldrig lära sig, eller hur? Men det är klart att det är skillnad på att säga åt en ensam tjej än ett gäng huliganer...

Nu ska jag lyssna på Robbie Williams nya skiva som maken köpt åt mig idag och sedan ska jag iväg på gympa!

Trevlig Helg på er!