Begravning Semester Arbetslös

Sådan rubrik, va?
Men eftersom jag inte skrivit i min blogg i princip sedan jag startade den så har det ju hänt en del...

Jag hoppar hela vintern då, antagligen försvann den i ett töcken bara; arbete och sova...

Begravningen var min pappas, han gick bort i maj i lungcancer. Han var sjuk ett tag, blev sedan markant sämre och hamnade efter en del sjukhusvistelser på sista anhalten, hemmet, så jag fick ledigt några dagar för att åka upp och hälsa på honom medan han fortfarande var lite klar i knoppen.

Bra, han var "pigg" och glad att jag var där.

Kommer hem, jobbar och ska ha möte (bestämdes precis innan jag åkte upp) med chefen och kusin mellanchef (chefens kusin, inte min, tack och lov...). Jag gör en lång historia kort: Jag har under en längre tid trakasserats av nye kocken. Punkt. Jag lackar ur på honom emellanåt, gillar inte att bli behandlad som en mindre vetande. Han är oskyldig, jämt. Jag är en sur och vresig klimakteriekärring. Eftersom han inte behandlar de andra (mest män/killar och några släkt till chefen) som han behandlar mej, så lägger han fram en del förändringsförslag angående verksamheten: han tänker ju på företagets bästa. Det beslutas att det ska göras en del omändringar i vissa förfaranden på min arbetsplats och (surprise!) han ska få ett övergripande ansvar och i och med det hamnar jag under honom, dvs han ska bestämma över mig...

När vi sitter där på mötet så får jag onda aningar. Frågan, Hur ställer du dej till det? hinner jag inte ens besvara innan erbjudandet om att gå (direkt, jajamensann) och få lön några månader kommer över chefens läppar.

Jag går hem och funderar. Jag går inte tillbaks.

Sitter hemma och andas i några dagar och försöker förstå vad som hände. Mamma ringer och slutet är nära för pappa. Jag åker upp och vi vakar några dagar vid dödsbädden innan han slutligen får somna in. Jag stannar några dagar extra, har ju ändå inget jobb gå till...

Begravning helgen innan midsommar.

Sedan åker vi på semester, två Greklandsveckor som varit inbokade sedan jul eftersom vi fyller en jävla massa år i år, jag och maken. Barnen kommer ner vecka två, likaså några av våra vänner. Vi har två toppenveckor (om man bortser från att en av våra medföljande vänner sliter av en hälsena vid en tennismatch och måste åka hem med sin fru...) och jag vägrar tänka på min framtid!

Och nu, ja nu är semestern över, maken jobbar och jag, jag är ofrånkomligen arbetslös. Och jag har lite svårt att inse det, förträngningmekanismen har tagit över!

Min återkommande tanke är hela tiden: jag tar itu med det i morgon...

I morgon.

Jag gör det i morgon.